Frusen promenad

Jag älskar att promenera; året runt, kort som långt, med eller utan kamera. Tyvärr har det blivit alldeles för få promenader på sistone, men nu har jag tänkt bättra mig på den fronten så därför gick jag en sväng igår med kameran i högsta hugg (och stelfrusna fingrar som följd).

Höstläsning: del 1

Hösten har än så länge inte inneburit så mycket läsning för min del. Det beror inte på bristande litteraturtillgång; tvärtom har jag en hel hög med böcker som jag längtar efter att ta mig igenom. Nej, det handlar istället om att det varit så mycket annat som har krävt min tid och energi så läsningen hamnade tyvärr lite i skymundan. Böckerna ovan har jag i alla fall hunnit med att läsa, samt ytterligare två - den ena har återlämnats till biblioteket och den andra råkade av någon outgrundlig anledning smyga sig in bland sommarläsningen ("Blameless" av Gail Carriger).

Alla dessa böcker är helt klart läsvärda men "Udda verklighet", "Rules of Civility" och "The Night Circus" hör definitivt till mina favoriter denna höst. Dessutom stoltserar de två sistnämnda med riktigt snygga omslag vilket enligt mig gör allt ännu bättre, och som inte det vore nog överensstämmer böckernas utsidor perfekt med deras innehåll. Jag är oerhört svag för fina och stämningsfulla bokomslag, de kan verkligen vara som små konstverk! 

I god tid innan nästa sommar

Vanligtvis är gult inte en färg jag dras till eller använder i någon större utsträckning, men det här tyget blev jag mycket förtjust i (tilläggas bör att färgåtergivningen inte är helt korrekt, egentligen är den gula färgen en aning mörkare). Om jag inte minns fel fick jag tyget av min syster och hade det i min ägo ett bra tag innan det fick sluta som en väska i lagom storlek. Med lagom menas att den rymmer det allra nödvändigaste och inte halva bohaget. En perfekt sommarväska med andra ord, lämplig när man går på en finklädd söndagspromenad i parken med en stilig man vid sin sida. Inte för att jag brukar gå på såna men drömma kan man ju alltid. Nästa sommar kanske?

Väskan blev givetvis inte klar direkt utan fick ligga och mogna i ett par år innan jag häromkvällen tog mig samman och gjorde klart den. Det som återstod var att sy fast ett av handtagen samt sy igen fodrets botten. På tal om fodertyg så måste jag säga att jag gillar när det är något som överraskar lite (gäller även fodrade kläder). Alltför ofta brukar de vara enfärgade vilket visserligen kan vara snyggt, men många gånger också lite väl tråkigt och försiktigt. Den här väskan fick ett randigt foder som egentligen är mer lila än blått vilket det ser ut att vara på den nedersta bilden. Visst, det kanske inte är den mest stilrena och supermatchande tygkombinationen någonsin, men det måste ju inte vara så oerhört seriöst hela tiden.

Snart ska väskan dock läggas undan då jag starkt betvivlar att den kommer att stå emot höstens regn och rusk, så utvärderingen av hur användbar den faktiskt är får allt vänta tills nästa sommar. Fast jag måste tillägga att det känns väldigt bra att för en gångs skull vara ute i riktigt god tid! 

Färdig filt

Jag blev ju nyligen en aning distraherad i mitt virkande, men nu kan jag dock konstatera att det egentligen inte gjorde så mycket. Tvärtom var det kanske till och med bra med en liten paus, för hör och häpna, nu har jag plötsligt gjort klart den där blåvitröda babyfilten! Jag är nästan imponerad av mig själv. 

På det stora hela är jag nöjd med den, men av någon anledning blev vissa rutor något mindre än de andra. Kanske råkade jag byta virknål, eller så virkade jag rutorna olika hårt. Trots det gick det bra att sy ihop dem och det syns inte heller så tydligt på den färdiga filten. 

Den är inte särskilt stor, bara 60x60 cm på ett ungefär. Varför jag påfallande ofta virkar och syr saker i barnstorlek kan man spekulera i, men som jag ser det beror det antingen på att det helt enkelt ofta går snabbare att göra saker i mindre storlek (och så behövs det inte så stor mängd material), eller så är det den biologiska klockan som försöker säga mig något. Möjligen kan det också vara en kombination av dessa orsaker. I vilket fall tror jag inte att det skadar att ha ett litet lager av sånt här. Man vet ju aldrig vad som händer...

Nu när vi närmar oss kallare tider och den västerbottniska eländesvintern lurar runt hörnet känns det som att en filt modell större vore på sin plats i mitt hem. Därför är jag lite inne på att virka en mormorsfilt i ull i en trevlig färgkombination. Inte alltför stor eftersom den bör bli klar innan vintern är över (vilket i och för sig lär dröja minst ett halvår i dessa trakter) men ändå tillräckligt stor för att kunna mysa under. Nu borde jag väl egentligen inte påbörja ännu en virkning, jag har trots allt mattan kvar att göra, men ibland vill jag kunna ta med mig virkningen någonstans och då är det onekligen lättare med några mormorsrutor än en stor och tung matta.

 

Matchande nagellack är aldrig fel!

September i bilder